Vi har kommit till den första attityden inom mindfulness som jag vill ta upp.
En berättelse om att välja att döma eller att inte döma från en händelse ur mitt eget liv. Vissa fakta är ändrade så att det inte går att identifiera några personer.
Det är så lätt att döma, vi gör det hela tiden oftast helt omedvetet. Vi bedömer det mesta som kommer i vår väg. Det är bra, det är jobbigt, han är sån, de är gulliga, de är jättejobbiga. Men det räcker inte, det vi hört och vår tolkning av det påverkar sedan vårt beteende när vi möter den personen eller den situationen.
Är du dömande? Hur vore det att vara öppen inför det du möter?
Jag kommer in på förlossningssalen och hälsar på de blivande föräldrarna som ska ha sitt andra barn, hon förlöst med kejsarsnitt första gången så detta blir hennes första vanliga förlossning.
Mannen är straffad för misshandel nyligen och det är ganska upprörda känslor bland kollegorna som smittar av sig till mig. Man har tagit fram telefonnummer till vakt och polis. Han är redan dömd och straffad en gång och nu har vi här dömt honom som en hemsk typ utan att ha mött honom, utan att veta mer runt det som tidigare hänt.
Han ser hård ut, nervig är kommentarerna, var försiktig säger man åt mig. Jag kommer in och hälsar och frågar hur det går. Han ser lite stressad ut och vill att det ska gå fort. Jag är tydlig med att det kommer att ta den tid det behöver ta. Han vill att jag ska skynda på förlossningen. Jag börjar förstå deras kommentarer, en viss oro kommer över mig.
Jag ser att kvinnan har svårt att hantera värkarna .Jag släpper tankarna runt honom och börjar nu fokusera på att hjälpa kvinnan med att instruera henne hur hon kan fokusera på sin andning och släppa ner sin kropp under värkarna. Jag ser i ögonvrån att han ser osäker ut han vet inte vart han ska ta vägen.
Jag bestämmer mig för att han är dömd tillräckligt jag ska behandla honom som vilken person som helst, med respekt och öppenhet utan rädsla. Självklart har jag med mig det jag hört som en information ifall..
Jag säger till honom, kom ska jag visa dig vad du kan hjälpa till med. Jag visar hur han kan hålla sina händer och på hennes axlar och följa med ner på hennes utandning. Berättar för honom vad oehört värdefullt det är om han kan vara här för henne nu. Lämna allt annat denna stund ge henne din totala uppmärksamhet, säger jag. Jag förklarar att det kommer att ge henne ökad kraft och energi. Han förstår och är beredd att göra allt han kan säger han.
Kvinnan talar om att det känns bra när han hjälper henne, hon ser helt lugn ut. Jag berömmer honom, han är nu helt fokuserad på sin uppgift och ser också lugn ut.
De två jobbar tillsammans med fantastiskt fokus under varje värk. Jag bekräftar honom ofta. Hon har helt fokus på sitt födande med stöd, trygghet och påminnelse från honom.
Efter ungefär fyra timmar intensivt jobb så börjar hon krysta och lugnt och fint kommer det ut en fantastiskt fin flicka. De båda är överväldigade.
När det är dags att skiljas åt så säger båda att det var en fantastisk förlossning, vi gjorde detta tillsammans, den bästa upplevelsen. Jag får en stor kram av honom. Han ser så glad och stolt ut. Jag bekräftar att det de båda gjorde, påverkade denna upplevelse att bli så bra.
Jag kommer aldrig att glömma deras lycka i den stunden. Jag tänker i mitt stilla sinne att hur lätt det hade varit att påverka denna upplevelse till att inte vara den bästa förlossningen för dem. Om jag inte hade visat honom tillit, om jag hade varit lite stram i min kontakt med honom och behandlat honom annorlunda etc.
Jag mötte honom här och nu i denna situation och tänkte att de fick iallafall en bra start på sitt föräldraskap.