Mina egna personliga erfarenheter gällande anknytning

Jag väntade mitt första barn

linneas födelse

Året är 1990 och jag har varit barnmorska i drygt ett år och jobbat på en förlossningsavdelning enbart med födslar. Utbildningen till barnmorska var väldigt fokuserad på det fysiologiska födandet och två av lärarna bistod hemförlossningar vid sidan om sitt lärarjobb . En av lärarna var Beatrice Hogg som har skrivit en bok om Ystads förlossning som då var i framkant gällande att stötta kvinnan till en fysiologisk födsel. Michel Odent, fransk förlossningsläkare var i ropet och jag läste allt om hans lilla privata klinik Pithivier utanför Paris.

Jag hade föreläsningar i aulan för blivande föräldrar om att föda, amma, tiden efter och om komplikationer som kunde hända. Jag minns att jag pratade om anknytning som kan påverkas och inte kommer tillstånd i starten om det varit komplicerat eller stressfylld och hur man alltid kompensera det - något jag hade lärt mig på barnmorskeutbildningen. 

Jag blev gravid och hade några tankar om att föda hemma men de tankarna slog aldrig fäste utan istället fanns ett projekt på Södersjukhuset om att föda på en ABC-enhet (Alternativ birth care). Projektet innebar att alla som sökte sig dit fick 50 % chans att föda där och de andra 50% fick föda på "vanlig förlossningsavdelning" då dem ville utvärdera skillnaderna mellan de olika vårdformerna.

Jag drog en nitlott, jag fick inte föda på Södersjukhusets ABC-enhet. Jag hann inte vara så ledsen länge innan verkligheten kom ikapp om att jag var  väldigt sjuk i havandeskapsförgiftning (Preeklampsi).

Jag tyckte att jag varit svullen och haft huvudvärk sista helgen men slog bort det. Jag jobbade en dag och en kollega bad mig ta hennes blodtryck då hon också var gravid. Efter jag gjort det sa jag, du kan ta mitt blodtryck nu. Hon blev orolig i blicken och sa blodtrycket är väldigt högt, du behöver gå och lämna ett urinprov så vi får de om du har protein (äggvita) i urinen. Stickan blev svart...den ska vara ljusgrön. Kollegan skickade mig till förlossningens akutmottagning direkt och jag blir inlagd i vecka 29+6 med personalkläderna på.

I fyra veckor låg jag inne på antenatalavdelningen i väntan på att veckorna skulle gå så barnet skull mogna, bli större. Man försöker behålla graviditeten så länge som mammans och barnet tillstånd klarar det. Jag blev sämre och sämre och en dag i slutet på vecka 33 säger jag "nu händer något". Jag kände att det var något som hände i min kropp, att något var fel. Proverna den morgonen visade att min blodbild var förvärrad och man beslutade om kejsarsnitt dagen efter. I vecka 34+0 föds en flicka. Jag är sövd. Hon tas direkt till neonatalavdelningen och lades i kuvös. Idag hade hon sluppit kuvös och fått ligga på pappans bröst.  

När jag vaknat till efter operationen kör de ner mig till neonatalavdelningen och Linnea läggs på mitt bröst. Jag ser henne men känner ingenting, jag säger "ta bort henne" sedan minns jag inte mer. Jag blir sämre och jag körs direkt till intensivvårdsavdelningen.

Detta minne av min och Linneas första kontakt utanför livmodern är svår att berätta om. Det är en sorg som finns kvar även nu när jag skriver om det. Att inte kunna känna för sitt barn, det barn som man längtat så länge efter att få hålla i famnen. 
Jag har accepterat det att jag var sjuk och känner en stor tacksamhet över den vård både hon och jag fick och utan den hade jag inte överlevt.

Jag blev snabbt bättre, första gången jag ska besöka neonatalen var barnmorskan livrädd då hon körde mig dit då mitt blodtryck fortfarande var högt. Det var bara en dag efter att jag legat på intensiven så krävde jag att få åka till mitt barn. 

Linnea låg i värmesäng på tillväxt och blev sondmatad. Jag åt flera blodtrycksmediciner så hon inte kunde få min mjölk. Jag pumpade regelbundet och slängde mjölken, vilket kändes lite tufft. Linneas pappa  och jag turades om att ha henne hud mot hud på vårt bröst. När vi kom till avdelningen, även om hon sov, klädde jag av henne omedelbart och la henne hos någon av oss.

Kunskapen om anknytning, hud mot hud-effekten fanns redan då 1990 men den hade inte fått gehör inom vården. Jag hade läst studier under utbildningen och förstått vikten av att ha barnet hudnära för att Oxytocinet skulle utsöndras, det hormon som binder oss samman. 

På det vårdrum Linnea låg på tillväxt låg tre eller fyra andra barn. De föräldrarna hade sina små prematura barn påklädda i söta prematurkläder i sitt knä utan hudkontakt. Personalen kunde alldeles för lite om anknytning, så de sa ingenting.

På kvällen gick jag tillbaka till avdelningen, senare föräldrarummet och sov där utan oro för att någon annan tog hand om Linnea 

Under två veckors tid gjorde vi så och i slutet på hennes 35:e vecka fyllde jag år och vi fick hem henne på permission. (Idag hade vi varit hemma tidigare med hemsjukvård)

När vi kom tillbaka från födelsedagsfirandet och haft Linnea hemma hade något i mig klickat till ordentligt. Jag kunde inte lämna henne längre till personalen. Ingen annan fick mata eller vårda henne längre. Jag gick upp på natten och gav henne mat och dagen efter så sa jag att vi klara detta hemma nu. Ett skifte hade skett, nu hade jag knutit an till henne, hud mot hud-kontakten hade haft stark effekt. Nu var hon den viktigaste i världen som ingen annan förutom pappan fick ta hand om.  Vi åkte hem. Kärleken växte för varje dag. Efter ytterligare ett par veckor slutade jag med mediciner och kunde fantastiskt nog börja helamma henne. Jag hade pumpat dagligen sedan hon föddes och nu fanns det så mycket mjölk hon behövde.

Det är jättesvårt att säga hur det hade känts om inte detta brott i anknytningen hade skett. Linnea fick sedan två bröder och där skedde anknytningen direkt.  Detta har givit mig erfarenheter som jag haft nytta av i mitt barnmorskeri. Jag hade helst varit utan de erfarenheter för min dotters skull men jag har haft mycket nytta av de erfarenheter denna upplevelse givit mig. Både att bli svårt sjuk under graviditeten, att föda med kejsarsnitt, att ha sitt barn på en neonatalavdelning, mycket om anknytningsbiten och att föda igen efter ett kejsarsnitt.

Lyckan var stor när Linnea själv var gravid och fick vara helt frisk och födde helt fysiologiskt/naturligt med mamma och en nära kollega som barnmorskor.

Erfarenheter i möten med föräldrar som har en                          påverkad anknytningen 

I mina samtal med förlossningsrädda kvinnor som väntar sitt andra barn frågar jag alltid om anknytningingen de har till sitt första barn eftersom de kommer med en rädsla för att föda igen så har deras första förlossningen varit en negativ upplevelse och inte alltför sällan har det påverkat kontakten dem emellan. Det kan ha varit smärta efter ett kejsarsnitt som gjort det svårt i början att ha barnet nära och lägger vi till stress till det under eller efter födandet så har anknytningshormonet Oxytocin svårt att få utrymme och skapa bandet.

Eller det har varit föräldrar som kommit på postpartumsamtal, samtal efter en svår förlossning eller annan händelse som påverkat kontakten med barnet i starten och då är frågan om anknytning en av de viktigaste.

Är det är roligt att vara mamma, pappa eller annan medförälder? Det är den viktigaste stora delen i föräldraskapet att det känns bra och att det växer sig starkare första tiden. För många kan det ta några månader innan det känns starkt om det varit tufft i början. Barnet interagerar när det börjar närma sig tre månader. Ler , skrattar vilket gör kontakten roligare och lättare för många. 

 Tankar finns ofta att det skulle vara på ett annat sätt, att jag själv skulle agerat annorlunda etc . De tankarna ger känslor av skuld och framförallt av sorg som finns  "mellan" barnet och föräldern. Att hjälpa föräldrar att släppa de känslorna är viktigt.

När känslorna får uttryckas blir ofta känslan att barnet kommer närmare, bandet kan stärkas.  En hjälp i det är också att skapa mer medvetna stunder med barnet, att stanna upp längre i pussen, beröringen i att snusa/dofta mm.

Om trauma finns behöver det bearbetas, eller om en depression pågår behövs stöd och behandling för det. Det finns mycket hjälp att få för att skapa ett närmare starkare band till ditt barn så föräldraskapet blir fyllt av kärlek.