Jag fick en fråga av en kollega som jag vill svara öppet på de det kan vara fler som tycker att jag skrämmer kvinnorna och undrar varför jag gör det.
Hej Maria! Jag vet ju att du gör ett jättebra och viktigt jobb, så bra att du sprider dina erfarenheter vidare!! Jag har några funderingar om det du skrivit, att det är som ett lotteri när man kommer till förlossningsavdelningen.
Jag tycker ju också att det är bra om man hinner förbereda sig mentalt och jag är väl medveten om situationen på förlossningen där bemanning och närvaro många gånger inte är optimal. Men jag funderar om man som snart födande kvinna läser dessa ord och om man EJ hunnit/haft möjlighet/förmåga att förbereda sig inte kan bli än mer stressad/skrämd?? Vad tycker du om mina tankar? Ha det gott! Kram K
Hej ! Tack för dina ord. Jag tycker om att du delar med dig av dina tankar. Jag får då reflektera mer över om det jag skriver är rätt/skrämmande etc. Det är såhär för mig att jag vill inte föra kvinnor bakom ljuset och säga att de får all hjälp på förlossningen. Det är ju inte sant för alla kvinnor!
Du som kvinna får ofta all hjälp du behöver men får du inte all hjälp så får du mycket hjälp med det medicinska och ofta bra hjälp men inte alltid det kroppsliga, känslomässiga och mentala stöd du behöver.
Har då inte de blivande föräldrarna förberett sig så är de”lost” många gånger. De får förhoppningsvis en OK upplevelse men min erfarenhet är att de kan få mycket mer än en OK upplevelse de kan få en upplevelse som ger positiva bieffekter långt efter förlossningen om de är väl förberedda eller har ett bra stöd under förlossningen.
En kvinna som varit mestadels avspänd och följt sin kropp får mycket större hjälp av sina hormoner än de som inte varit det. De kan tom vara euforiska efteråt, vilket är naturens mening för att kvinnan ska vilja ta hand om barnet 24 timmar per dygn första veckorna enligt min uppfattning.
Så jag vill faktiskt skrämma kvinnorna, ja det vill jag, jag vill uppmana de att ta ett större ansvar i detta, för sitt eget, sitt barn och sin relations bästa.
Jag vet att många tyvärr aldrig kommer att göra det för de tar inte in på ett djupare plan hur mycket de påverkar själva, men det får de leva med och bearbeta när det blir synligt, vilket det ofta blir efter en svår förlossning. Storebrors-Sverige är inte heller tydliga eller kunniga i med vilket eget ansvar kvinnan kan eller bör ta, utan vården verkar vilja visa upp sig som att de står för all hjälp.
Viktigt är också att föräldrar innan BLIR medvetna om att det är en vinstlott eller nitlott beroende på hur stor arbetsbelastningen är och om det är personal som vill vara närvarande, vilket det inte ska behöva vara tycker jag. Drar de en nitlott ska de klaga och tydligt berätta detta för politiker mm, först då kan det bli en ändring.
Jag har jobbat 25 år inom f-vården och den har bara blivit otryggare, mer baserat på rädsla att det kan hända något, mer interventioner än någonsin mm.
Jag trodde vi var på väg mot högre medvetenhet men det tar mer tid än jag vill. Jag vill väcka folk, jag vill inte vara försiktig och otydlig med vad som gäller, vi har varit det nog.
Jag vill se en förändring inom f-vården. Kvinnor behöver stöd än någonsin, mer stöd än många får eftersom vi lever i ett distraktionssamhälle och där sinnet snabbt blir oroligt och stressat och därför behöver massor av kärlek och stöd under en förlossning för att få hennes sinne stilla och kropp i harmoni trots utmaningen och smärtan.
Obs, jag vill förtydliga med att jag är väl medveten om att kejsarsnitt behövs i både akuta och planerade situationer (och på indikation rädsla i specifika fall) och är själv tacksam för den hjälp jag fått när jag själv födde barn. Att det handlar om upplevelsen inte på det sätt en förlossning avslutas.