Denna gång var det häftigt!

DSC_0053Jag älskar att höra hur kvinnor själva tar ansvar genom att förbereda sig inför födandet. Du påverkar din upplevelse oavsett vad du gör.

Förbereder du dig inte och du får inte så mycket stöd som du skulle behöva så kan det bli (jag säger inte att det måste bli) en mer negativ upplevelse än det behöver vara.

Tänk att faktiskt många kvinnor uttrycker känslan av att det var häftigt att föda och känner sig euforiska efteråt. I de fallen har de har full effekt av sina egna välbefinnandehormoner i kroppen som ger den känslan efteråt, annars om stressen tagit tag så uteblir den effekten helt och kvinnan kan istället må dåligt efteråt. Men idag krävs mycket fokus och stöd eftersom våra sinnen är sååå distraherade och inte vill acceptera att vara här och nu så enkelt och om dessutom stödet uteblir så blir det svårt.  Läs denna underbara historia:

Tankar efter förlossning nr 2
Nej, de två kan inte jämföras! Knappt ens i smärtan. Den här gången var jag förberedd. Förberedd på det sätt jag kunde. Jag var mer påläst om själva förloppet och det som händer i kroppen, jag var förberedd på hur det faktiskt skulle kunna gå till (erfarenheten av min första) och tränad att försöka ta kontroll över min andning, mina tankar och mina känslor.

Man måste väl säga att det gick som en dans andra gången om man ändå ska dra paralleller mellan de två förlossningarna. Jag hade förvärkar, ganska kraftiga sådana, i veckor innan. Det gjorde mig lite ängslig eftersom jag inte visste hur det brukar dra igång eller hur fort det skulle gå. Jag ville bara ha den där dagen med smärta överstökad! Jag ville bara lägga den bakom mig och sluta vänta.

Så plötsligt var jag där ändå. Jag andades. Stannade upp och andades. Uppförsbacke…sen nedförsbacke. Sjunk ner…ner…ner… När smärtan började ta över och det var svårt för mig att fokusera väckte jag min man. Vi var inne på förlossningen klockan fem på morgonen och fem över halv åtta var vår andra son född. Jag hann inte med någon som helst smärtlindring denna gång och känslan efter den första förlossningen var att smärtan var så mycket värre  trots epidural och lustgas.

Min man hjälpte mig att fokusera på andningen, att vara kvar i nuet.

I ett svagt ögonblick bröt jag ihop och lät rädslan ta över. Jag grät och var rädd för att det skulle bli som förra gången och jag ville bara inte vara med längre! Strax efter det satte krystvärkarna igång och tiden försvann. Smärtan var stark och intensiv men tog oss framåt. Barnmorskan höll mig kvar när ögonen började flacka och kroppen ville fly.

Känslan av att vara vaken, pigg och lycklig när min son lades på mitt bröst var underbar! Jag klippte själv navelsträngen och tittade länge på vårt vackra mirakel.

NU först förstår jag hur andra mammor kan säga ”man glömmer smärtan så fort”. ”Skitsnack” tänkte jag efter första förlossningen. ”Aha, nu fattar jag” tänkte jag efter denna andra gången.

Visst blev jag lite ”snuvad på konfekten” första gången.

En lycklig tvåbarnsmamma

 

Comments are closed.