Jag möter Sofia när hon är gravid med sitt andra barn. Det första barnet kommer att vara knappt två år när detta barn kommer. Hon säger att den här graviditeten var ett misstag att de bara legat med varandra en gång sedan första barnet.
Jag lyssnar och säger att livet inte alltid går att planera, vilket ibland är tur för hur skulle det se ut om vi försökte planera in allt. När skulle dessa små änglar passa in egentligen?
Hon kommer för att hon är rädd, egentligen inte rädd att föda. Det var inget kul att föda säger hon men hon känner ingen skräck. Jag lyssnar och hon beskriver att hon kände sig ensam och övergiven under värkarbetet och att partnern suttit vid sidan om. Hon hade inte vågat be om hjälp. När barnet kom så kände hon inget speciellt, mer som en tomhet beskriver hon.
Jag frågar om hur det var första tiden på BB och sedan hemma. Hon säger att det var ensamt och lite tråkigt. Jag var ofta arg på flickan, kände att hon var i vägen. Det känns fortfarande inte bra och nu är flickan ett och ett halvt år. Det känns som det är något emellan oss, det känns som en glasvägg säger hon.
För att få en känsla hur påverkad anknytning till flickan är använder jag mig av en skala.Jag beskriver den för Sofia och ber henne slappna av i sin kropp genom att ta några djupa andetag och släppa ner kroppen. Jag förklarar att hon ska försöka spontant utan att fundera, svara med kroppen och inte med tanken säger jag. Kroppen vet alltid mer än huvudet men många gånger lyssnar vi inte till den utan vill att svaret ska vara annorlunda så vi säger det som ”låter” bättre.
På en skala 1-10 säger jag, vilken siffra kommer upp inom dig om jag frågar vilken känsla du har för din flicka nu. Om siffran noll är att det känns som hon inte är mitt barn och jag känner ingenting speciellt och siffran tio är att jag älskar henne fullt ut trots att hon kräver mycket och skriker ibland.
Svaret kommer spontant, direkt: Två-tre säger Sofia
Tack, (jag härbärgerar min egen känsla av att oj, vad ledsamt och att jag aldrig tidigare hört denna låga siffra förut) jag frågar Sofia hur känns just nu det när du säger detta?
Hon blir berörd och försöker prata, jag ber henne stanna upp och ödmjukt ber jag henne att tillåta den känsla som just nu kommit upp inom henne.
Hon börjar gråta, jag säger att det är ok och att det är det enda som kan läka henne och knyta banden starkare mellan dem. Känslor av sorg över att inte älska sitt barn, skuld över att inte behandlat sitt barn bra, sorg över en missad tid, att tillåta och möta all dessa känslor fullt ut är läkande då släpper de taget om dig och försvinner och du och ditt barn kommer närmare varandra. Förut var dessa känslor emellan er, dem sitter i den här glasväggen du pratade om säger jag.
Har du berättat detta på BVC frågar jag? Ja, de säger bara att det kan kännas så, att jag har ingen skuld att jag inte ska känna skuld.
Jag säger till Sofia att det är sant att du ha ingen skuld över det som är. Det du har är en känsla av skuld och genom att tillåta den känslan så släpper den energin som fastnat i din kropp greppet om dig och du kan börja njuta av ditt barn från och med nu.
Nuet är det viktigaste, men i nuet dyker känslor som ansamlats upp och vi är experter på att trycka undan dem vilket ger oss irritation och stress. Tillåt och omfamna alla dina känslor behagliga som obehagliga och kom tillbaka till nuet till hur, flickan ser ut nu, hur hon luktar, smek hennes mjuka hud.
Oxytocin är det hormon som binder ihop förälder och barn och utsöndras via huden, när vi blir berörda. Min erfarenhet säger mig att dina känslor av övergivenhet under förlossningen skapade stress i din kropp. På grund av av din stress under och efter förlossningen så utsöndrades för lite Oxytocin. Eftersom stresshormonerna tar ut effekten av Oxytocinet kom därför inte anknytningen till stånd. Anknytning är inget vi måste göra, det sker av sig själv om vi är närvarande och det är vi inte om vi är stressade.
Sofia får också med sig några mindfulnessövningar att göra hemma tillsammans med flickan. Hon ska gå tillbaka till minnet av förlossningen och tiden efter och tillåta de känslor som dyker kan komma upp. Var också mycket mer aktivt närvarande under en tid. Ta varje tillfälle i akt och kom tillbaka till hur hon känns och hur det känns i din hand och i din kropp när du smeker henne. Börja med att ge massage när du byter blöjor eller badar flickan. Ta mycket ögonkontakt med henne. Hon dömer dig inte det är dina tankar som dömer dig, släpp de tankarna och kom tillbaka till det som känns, du ser, du hör etc.
Sofia kommer tillbaka efter tre veckor och är så glad. Hon har övat och övat och en händelse gjorde att hon helt släppte taget om att hålla igen allt gammalt och hon bryter ihop och bara gråter en lång stund. Hon säger att glasväggen är borta. Flickan är lugnare och jag är gladare. Hon känns närmare mig på något sätt.
Jag blir oerhört berörd och känner en stor tacksamhet att hon delat med sig av något skamfyllt som att inte tycka om sitt barn och hur enkelt det är med bra verktyg att läka, reparera och gå vidare.
Jag tycker om henne mer och mer för varje dag som går säger hon. Jag tänker på om jag inte blivit med barn igen då hade jag kanske aldrig tagit tag i detta säger Sofia. Jag börjar känna mig glad över barnet jag väntar. En oplanerad gåva? Ja, absolut.
Bandet dem emellan har börjat växa och lyckan finns i nuet inte i det som varit och inte i det som ska komma utan nu och visst är naturen vis som har sett till att det går att läka men vi behöver släppa taget om det som varit och inte krampaktigt trycka ner känslor som vill ut.