Om kraften i acceptans

Lisa har gått hos mig för sin förlossningsrädsla. Vi hade jobbat och förberett för att hon skulle föda  vaginalt men rädslan kom tillbaka sista veckorna under graviditeten och speciella omständigheter gjorde att hon träffade någon annan än mig  och fick  tid för ett planerat kejsarsnitt.

Hon kommer in tio dagar före det planerade operationsdatumet då hon fått värkar. Det vanligaste är då att det blir ett akut kejsarsnitt, vilket  Lisa vet. Men denna dag är det under några timmar väldigt högt tryck på operationsavdelningen och man tar endast emot  akuta snitt där det är fara för mammans eller barnets liv.

Väl inne på avdelningen efter att man har kontrollerat barnet och det visar tecken på att må helt bra får Lisa och hennes man veta att det kan dröja några timmar innan det blir deras tur.

Hon är helt i upplösning när hon får veta detta, hyperventilerar och säger att det är oacceptabelt, säger att hon inte klarar att ha värkar, klara inte smärta. Det går inte gör något nu upprepar hon.

Mannen börjar nu efter en timmes väntan bli aggressiv och undrar hur vi kan göra såhär. Hon får information att det kan vara såhär och att hon ska få hjälp med smärtan, men de lugnar sig inte.

Den ansvariga barnmorskan hämtar mig som finns på mottagningen utanför avdelningen eftersom jag känner patienten sedan tidigare. Jag kommer in på rummet och möter två uppvarvade, stressade, irriterade, rädda blivande föräldrar som inte tänker klart, vilket ingen kan när man är rädd eller i en stressad situation.

Eftersom vi har träffats tidigare kan jag gå fram till Lisa direkt. Jag tittar henne i ögonen tar i henne och säger: Vi ska hjälpa dig, börja med att andas djupare tag. Information till henne får vänta tills hon kan ta emot den, tänker jag.

Lisas kropp är spänd som en fjäder och det känns som hon ligger ovanför sängen i luften. Jag behöver få henne avslappnad och mer jordad förstår jag.  Jag  visar hennes kropp att den ska neråt, bli tyngre  genom att  lägga mina händer runt hennes axlar och mjukt och trycka för at hjälpa kroppen neråt.

Det händer ingenting, andas säger jag med bestämd och tydlig röst. Under de två första värkarna som jag är med om så upprepar jag samma mantra. Lisa jobbar emot, vill inte, kan inte säger hon.

Jag fortsätter med mina mantra, andas, släpp ner kroppen, tung i kroppen, bra. I slutet på den andra värken så händer det, hon börjar släppa taget, musklerna mjuknar under mina händer och hon börjar andas längre tag. Jag bekräftar det hon gör med en kärleksfull röst, jättefint, bra, fortsätt såhär, vi vill hjälpa dig.

Nu först kan jag börja informera om läget, varför hon behöver vänta och hur vi kan göra detta på bästa sätt. Bra, jättebra,  vi ska hjälpa dig så fort vi kan, säger jag igen. Jag informerar om fakta.

Ert  barn mår bra, det är ingen brådska med någonting just nu. Verkligheten ser ut så att det finns ingen operationsplats nu, det kommer att dröja några timmar. Kan ni  acceptera det, jag förstår att ni vill att det ska vara på ett annat sätt, men just nu är det såhär. Den ser ut som den gör, just nu. Tyvärr. (Acceptans är inte alltid lika med att gilla eller tycka att det är bra, istället är det läget man behöver gilla för att slippa bråka med verkligheten, för den vinner, alltid)

Hennes kropp har mjuknat under mina händer och hon andas med längre tag. Hennes man tittar på henne och hans andning lugnar sig också då han ser att hon är lugnare. Han hör och förstår mina ord. Detta är fakta, säger jag. Vi ska hjälpa dig med smärtlindring först och främst. Det gör ont säger hon. Det är inte farligt, du ska alldeles snart få hjälp med smärtan.

Hon är tung i sin kropp nu och andas trots smärtan. Jag ser att hon följer sin kropp på ett helt nytt sätt och att hon känner att det faktiskt går att hantera värkar. Hon säger att hon förstår och är ”väl tvungen” att acceptera detta, bara hon får mer hjälp med smärtan.

Jag undersöker henne och hon är redan öppen tre centimeter och vi ordnar så att hon får en ryggbedövning. Jag går iväg och kommer tillbaka efter ett tag när ryggbedövningen är lagd.

När jag kommer in på rummet den andra gången så möts jag av en födande kvinna som står  upp och lutar sig fram över en saccosäck.  Hon tittar upp och ser strålande glad ut och säger spontant till mig. – Det går jättebra det här, nu vi kör på det här. Va, ska vi avboka kejsarsnittet frågar jag? Ja, gör det, jag känner att det går bra säger hon.

Hon har svängt om och vill nu fortsätta att föda sitt barn av egen kraft. Det var ju det vi hade jobbat med  under graviditeten och planerat men tankar och känslor tog kommandot över henne sista veckorna och då trodde hon att hon inte skulle klara av det.

Denna situation gjorde henne tvungen att prova eftersom det inte fanns möjlighet att operera henne akut. Och då fick hon en möjlighet som hon annars inte hade vågat prova.

Jag går därifrån ytterligare förundrad över sinnets makt över människan. Jag bekräftas återigen hur enkelt det kan vara att lugna ett stressat oroligt sinne bara man är tillräckligt övertygad om att tankar och känslor är något man har som kan komma och försvinna, de är föränderliga det är ingenting man är.

 

Comments are closed.