Jag sjöng mig genom värkarna
Efter min fantastiska förlossning skrev jag min förlossningsberättelse, så bra sätt att bearbeta en kraftfull upplevelse. I alla fall så såg jag att man efterlyste förlossningsberättelser och då tänkte jag att det skulle vara kul att dela med mig av min. Såhär kommer den!
Mvh Moa
Söndagen innan förlossningen drog igång fick jag en känsla, jag tänkte att förlossningen skulle komma igång om tre-fyra dagar. Men eftersom det skulle innebära en förlossning väldigt nära inpå självaste beräknade datumet hade jag lite svårt att tro att det kunde hända på riktigt eftersom mitt första barn föddes i vecka 42+5. Den gången blev jag igångsatt.
Den förlossningen gick bra, men jag kände mig ändå lite överkörd av vården och inte så bra bemött. Det var mycket därför jag bestämde mig för att gå mindfulness i födandet kursen, kände att jag behövde peppa upp mig, ha med mig ett verktyg in i den här förlossningen.
Dagarna gick lite långsamt, bf-dagen kom och gick. På torsdagen åkte jag till Ikea med min mamma, i bilen på vägen hem kände jag mig helt enstörig och inåtvänd. Mamma pratade på och jag satt mest och lyssnade och kände alla förvärkar och hur fötterna värkte.
Martin, min sambo, frågade om jag trodde att han kunde åka en sväng på sin enduro nästa dag, jag ba ”nä, vi ska föda barn då”. ”På riktigt?” undrade han.”Äh, jag vet inte” sa jag.
Jag hade haft svårt att somna i flera i veckor ändå gick jag och la mig redan vid elva, tänkte att jag måste vila. Skulle precis gå och lägga mig, men helt plötsligt satt jag vid köksbordet och skrev mitt förlossningsbrev, något jag skjutit på i veckor.
Jag gick och la mig, försökte kolla på tv-serier min ipod som vanligt men jag hade inget tålamod, var trött men ändå rastlös. Istället började lyssna på musik, mest lyssnade jag på sorgliga låtar med trumpeter och sånt.
Jag blev så himla himla ledsen och grät en massa. Jag tänkte på min son Frank och på något vis kändes det som att jag skulle överge honom. Samtidigt som den här känslostormen härjade hände det någonting med förvärkarna, dom förändrades och blev lite kraftfullare.
Kanske kanske var det igång. Timmarna gick och det var inte en chans att jag kunde somna, ute drog världens åskväder förbi och vid fyra gick jag ner i källaren och hängde en tvätt. Så fort jag gick upp och gick slutade dom här nya slags värkarna och jag tänkte att det inte var förlossning på gång.
Stod i köket och stirrade ut genom fönstret ett tag sen innan jag gick och vilade igen. När jag la mig igen tror jag värkarna, som var ganska milda men ändå mer kraftfulla än förvärkarna jag haft tidigare, fortsatte igen.
Somnade vid sextiden! Hurra liksom, hade oroat mig lite för hur fasen jag skulle orka om det var igång på riktigt. Sov till tolv, men hade vaknat till ett par gånger av värkar. När Martin och Frank vaknade och gick upp tror jag att jag informerade Martin om läget och sa att det eventuellt kunde vara på gång och att han skulle tända i pannan så att jag kunde bada sen.
Hade varit lite badsugen tidigare på natten, men orkade inte elda själv och det kändes lite onödigt att väcka Martin i det läget. Natten var faktiskt ganska mysig och lite sorglig.
Så fort jag vaknade började värkarna komma ungefär var tionde minut, käkade frukost och sen ringde jag mina föräldrar som skulle vara barnvakter och förvarnade om att det kunde vara på gång, efter det tog jag ett bad.
Efter badet bestämde jag mig för att det nog var bäst att mina föräldrar kom och hämtade Frank, det var fortfarande svårt att veta om det var igång på riktigt eller inte.
Värkarna var kraftfullare än förvärkarna jag haft så länge men ändå inte så smärtsamma. Mina föräldrar kom och hämtade Frank vid tretiden och jag och Martin var kvar hemma. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde, vi övade på avslappningstekniken som vi lärt oss på mindfulness i födandet kursen, kollade på tv, jag badade igen.
I badet började jag nynna och sjunga, jag sjöng mig genom värkarna och det var sjukt effektivt. Värkarna som nu hade börjat göra mer ont gjorde inte alls lika ont när jag sjöng.
Jag undrade om det var något fel på värken första gången jag sjöng mig igenom en värk och den gjorde så pass mycket mindre ont. När jag sjöng kände jag mig väldigt närvarande och fokuserad, dessutom blir jag glad när jag sjunger och det måste ju vara bra!
Martin fixade käk, kokade pasta och jagade runt hela byn efter keso som var det enda jag kunde tänka mig att äta till pastan. Fast jag verkligen inte var sugen på mat fick jag i mig en del och det var himla bra.
Vi klockade värkarna och nu var det typ fem minuter emellan och dom gjorde ännu lite ondare. Efter maten, vid kanske sju tiden, ringde jag in till förlossningen och jag var välkommen in. Kände mig inte så stressad så jag tog ännu ett bad och sen efter det plockade vi ihop oss och åkte till Falun. Vi har femtio minuter till förlossningen, det var femtio plågsamma minuter.
Värkarna var vid det här laget kraftfulla och onda och vägarna till Falun är små och krokiga, en gång fick Martin stanna bilen för att det gjorde för ont att åka och ha en värk samtidigt. Jag var arg kommer jag ihåg, men också märkligt munter. Värkarna kom ganska tätt, ibland med fem minuters mellanrum och ibland mindre.
De sista tre- fyra värkarna innan vi var framme kom jag på att jag kunde sjunga! Så otroligt effektivt. Så kom vi i alla fall fram, kämpade mig upp genom hissar, korridorer och dörrar, vilket helvete det är att hålla på och förflytta sig när man föder barn.
Vi blev i alla fall mottagna av en barnmorska som jobbade som undersköterska just den natten och fick ett rum. ”Jag gillar henne” sa jag till Martin sen när hon gick, det var skönt att känna så. Sen knackade det på dörren och vår riktiga barnmorska kom in.” Nämen det är ju du” sa jag.
Det var självaste mindfulness i födandet-ledaren som var vår barnmorska. Jag frågade om hon skulle vara vår barnmorska?” Ja, om du vill” sa hon.” Javisst” sa jag, eller något, minns inte riktigt. Det kändes i alla fall riktigt bra.
Vi började med att kolla om det hänt något och till min stora lycka var jag öppen fem centimeter! Nu var klockan ungefär tio. Värkarna dundrade på och Martin var helt fantastisk. Vi var ett sånt team och han hjälpte mig så himla mycket. Barnmorskan var också jätte bra och jag kände mig verkligen stöttad.
Efter ett tag kräktes jag, åh nej hur ska jag nu orka var det enda jag tänkte. Satt på en pilatesboll och lutade mig mot sängen och försökte vara avslappnad. Började känna att jag ville göra något åt smärtan så jag frågade efter akupunktur.
Barnmorskan föreslog sterila kvaddlar istället, varför minns jag inte men det kändes bra. Jag hade önskat kvaddlar som smärtlindring i mitt förlossningsbrev. Så vid kanske elva tiden (23.00 alltså) satte hon kvaddlarna, först fyra stycken längst ner i ryggen där det gjorde ondast. Hej himmelriket! Men sen märkte jag att det gjorde så otroligt ont fram på magen nu, så då satte hon fem kvaddlar där också, som också hjälpte men inte alls lika bra som kvaddlarna mot ryggsmärtan. Det gjorde förövrigt vansinnigt ont att sätta kvaddlarna.
Barnmorskan var kvar på rummet nästan hela tiden, jag tyckte det var det lite konstigt men, det var ju skönt att ha henne där så jag frågade inte något om det. Jag hade inte riktigt förstått hur fort och bra det gick ännu.
I alla fall så satt jag på bollen och kämpade på när jag så smått kände ett tryck mot rumpan. Min barnmorska hurrade lite när jag talade om det för dom. Efter ett gäng värkar blev det obekvämt att sitta, ställde mig upp och slängde mig om halsen på Martin vid varje värk. Sen började det komma riktiga krystvärkar.
Martin stod bakom mig och höll ut armarna som jag liksom hängde i när värken kom. Vi stod så och barnmorskan stod framför oss, då gick vattnet! Som världens vattenexplosion, hela barnmorskan blev nerblött. Det var otrolig kraft i vattnet och det var otroligt mycket vatten, mina strumpor blev helt sjöblöta.
Sen kändes det inte bra att stå upp längre. Testade att sätta mig på huk, men det var också obekvämt. Slog mig då ner på förlossningspallen, Martin satt bakom mig. Det kändes läskigt att krysta, jag vet inte om jag vågar skrek jag.
Men alla peppade mig och jag vågade ta i. Jag ville veta hur många värkar det var kvar efter ett tag. TRE. Det kändes som Mount Everest, tre jäkla värkar! Med all min viljekraft, krystade jag på vid nästa värk och fick ut hela huvudet.
Barnmorskan höll upp huvudet lite grann och frågade om jag ville ta emot barnet själv. Om Jag ville! Vid nästa värk tog jag tag i bebisen och krystade ut honom och lyfte upp honom till min mage, klockan var då 23.55. Kanske det häftigaste jag varit med om. Han var helt lila och skrek på en gång. Han hade varit så duktig under förlossningen, jag hade känt hur han borrade sig neråt och på slutet kände jag hur han sparkade med fötterna, som att han ville hjälpa till med fötterna att trycka ut sig.
Vi kom alltså till förlossningen vid halv tio – tio och fem i tolv var han född. Öppnade mig fem centimeter samt krystade ut honom på typ två timmar, vilket fantastiskt värkarbete jag hade! Tror till och med att jag sa ”tänk att det är mina egna värkar” till Martin, flera gånger.
Jag är så stolt över mig själv som fixade det, jag klarade att möta smärtan och göra den hanterbar. Det här med att sjunga var fantastiskt och jag är så tacksam för min barnmorska som var med på det.
Värkarna på slutet var såklart ondare och mer intensiva, då tipsade hon om att bara försöka sjunga en ton istället för massa ord. Typiskt bra barnmorska! Jag lyckades inte vid varje värk, ibland tappade jag helt fokus och då gjorde det mycket ondare, men med hjälp av Martin och barnmorskan hittade jag tillbaka igen.
En helt fantastisk förlossning, min drömförlossning! Och vi fick en till alldeles underbar pojke, 3900 gram och 51 centimeter, helt perfekt.
Mvh Moa