Här berättar Malin mer utförligt om sin häftigaste upplevelse i sitt liv, hittills. Tack Malin och tack till er andra som skickat in era historier för att ni vill hjälpa till att sprida bra förlossningsberättelser. Jag hoppas att det kan hjälpa fler blivande föräldrar att ta sig an uppgiften mer medvetet och förbereda sig. För idag har vi generellt svårare att föda barn eftersom vi har ett rastlöst sinne som inte vill vara här och nu speciellt långa stunder och definitivt inte om det är smärta. Men som ni ser så med lite träning så kommer man fantastiskt långt, faktiskt hela vägen.
Tack till er
Maria
Theo var mitt stora stöd
Fredagen den 19 Augusti så kom det igång, vi hade sagt under några dagars tid att vi ”kommer ha ett barn innan veckan är slut”.
Värkarna började jobba kring 5 på eftermiddagen, då förstod vi nog inte riktigt att det var de… satt i köket och fikade. Theo gjorde middag och verkarna kom allt tätare. Vi åt men jag fick inte i mig mycket, fullt upptagen av att andas, jag kände mig lugn och det kändes spännande. Sen ville jag ut, kände mig väldigt instängd och ville röra på mig. Det regnade ute och det var otroligt skönt och friskt. Vi filmade ute i regnet lite mellan värkarna. Det var halvskumt och vi hade regnkläder på oss. Allt var väldigt mysigt och lugnt.
När vi kom in igen började vi klocka värkarna mer detaljerat och det visade sig att de var väldigt oregelbundna och vi var lite oense om när vi borde åka in, men jag kände att jag hellre ville åka in tidigt än vänta tills klockan 03-04 med att åka in då vi skulle vara så mycket tröttare och inte fått sova något hemma. Bättre då att vara inne på förlossningen så kunde vi vila där kom vi fram till, så min fästman Theo ringde till förlossningen och de sa att vi var välkomna när vi ville. Jag kände mig stark och i mitt huvud kunde jag tydligt minnas att jag under graviditeten hade sagt att jag ville vara den ur-kvinna jag känner mig som och själv köra till förlossningen, men jag var alldeles för sömning och avslappnad för ett sådant äventyr, men så pass vaken var jag iaf.
Vi hade ett otroligt bra samarbete jag och Theo från början till slut, han hjälpte mig precis så som vi övat oss på i flera månader, vi andades tillsammans och jag kunde verkligen koncentrera mig på avslappning. Det var coolt och jag var inom mig väldigt lugn och säker på att hela situationen, Theo var mitt stora stöd. Utan honom hade det inte gått som det gick!!
Vi kom in till förlossningen kl 01.30 Theo körde lugnt och jag halvsov och andades. När vi kom fram till förlossningen var det oerhört skönt att kliva ur bilen, det var så friskt, småregnade och jag kände mig mysig och lugn, andades, andades, andades. Theo såg till att jag slappnade av rätt och fick mig att låta kroppen ta hand om värkarbetet och göra det den skulle.
Vi blev väl mottagna på förlossningen, allt kändes bra och vi kändes och lugna över att vara där. Pricken över i var att Mecora´s Mindfulness i Födandet-kursledare, Maria öppnade dörren till vårt rum, och vi var nog alla tre lite förvånade och glada. Första önskan inslagen J
Vi tog det lugnt, gjorde os lite hemmastadda och undersökningen visade att jag var öppen 3 cm. Helt ok början. Sen testade vi lite olika förlossningsställningar, och Maria guidade oss lite i hur man kunde göra. Jag kände mig så himla trygg och lugn. Vi jobbade som ett team jag och Theo, precis som vi övat.
Värkarna kom, dock tyckte jag att det gick aningens långsamt, hade haft en liten bild för mig om att det skulle gå lite fortare för mig att föda barn, men det gick nog egentligen i alldeles lagom takt.
Jag blev mest liggande i sängen, tyvärr, då jag var så pass avslappnad och trött så orkade jag inte ta mig någonstans mer än nödvändigt. Värkarna kom och jag andades mig igenom de, det kändes ganska lätt och jag kände mig stark och lät kroppen göra sitt jobb. Barnmorskorna kom upprepade gångr in i rummet och frågade om jag ville ta ett bad eller en dusch, men jag var så trött, och det gjorde mig lite besviken, jag hade en önskan om att föda upprätt, helst på förlossningspall, den planen fungerade inte.
Framåt 04 avstannade dock värkarbetet och vi fick någon timmes sömn, det var otroligt skönt och välbehövligt, dock längtade jag lite efter Theo som låg på golvet på en madrass, jag ville ha honom nära, men sömnen var så viktig att få.
Vid 06 satte värkarbetet igång igen och nu var de betydligt mer intensiva, nu var de kraftiga och nu fick jag verkligen ta hjälp av det vi lärt oss på Mindfulness i Födandet-kursen. Maria kom in och berättade att hon skulle gå av sitt pass kl 07 och jag minns att jag blev uppriktigt besviken och ledsen, jag kände lixom ”fan”, jag som trodde vi skulle få ha henne genom hela jobbet.
På förmiddagen kom en ny undersköterska in för jag ville testa TENS som smärtlindring, hon var lite o-medkännande tyckte vi och jag vart totalt överrumplad över maskinen och dess funktion som helt tog bort min koncentration från mitt eget arbete, jag kom av mig totalt så den stängdes av på en gång och jag landade tillbaka hos mig själv igen.
Sen jobbade vi på och Theo matade mig med lite medhavd proviant, vi hade bla. Russin med oss och jag blev matad med det, 2 russin klarade jag av, 3 blev alldeles för mycket i munnen.
Nu gick vattnet klockan var väl runt 12 och ja vart jätte förvånad över hur det kändes, hade helt glömt bort att det inte hade kommit något vatten än.
Jag andades mig igenom hela förlossningen, och, javisst ville jag säga upp mig några gånger när det gjorde som ondast, men fan vad stark jag kände mig samtidigt!
När jag äntligen lyckades acceptera smärtan under utdrivningsskedet så var det någonting som hände med mig, det kändes som att jag visste om smärtan, kände den, men att den inte fanns hos mig, som att jag kände någon annans smärta och då kunde jag acceptera den ännu bättre och jag kunde även ta i mer, smärtan blev inget hinder! Jag somnade mellan nästan varje värk.
När huvudet började titta ut så har jag fått berättat för mig att barnmorskan ska ha sagt till mig ”Nu blir det bara värre” och jag lyckades kläcka ur mig, ”håll käften” det var tydligen lite busigt haha!
Klockan 13.44 den 20 Augusti 2011 kom Jakob till världen, han var lång och lite blå, han skrek inte sådär precis på en gång och behövde lite extra knuff i rumpan för att komma igång. Theo var mitt stora stöd under hela förloppet, häftigt att få föda barn utan kemiska smärtstillande! Han hjälpte mig att andas och han hjälpte mig att vara kvar i mig själv.
Den absolut coolaste och häftigaste upplevelsen i mitt liv hittills!!
Tack!