Tänk att det ofta är så att det är lättare att klaga och få medhåll av andra än att vara positiv och få medhåll. Då kan det kännas som man inte riktigt är med i gänget.
Jag får ofta höra det från kvinnor att jargongen är att man ska tycka att det är jobbigt, att man känner sig ofri, att man längtar efter att bebisen är större så man kan lämna henne. Att hon slutar vakna på nätterna.
Att strävan efter att det ska vara på något annat sätt är stor, strävan att det ska förändras, när tar strävan slut? Tänk om fler kunde släppa strävan mitt i livets pågående föränderliga process för att vi vet ju att allt förändras. Det kan ingen säga något annat om. Trots att vi inte tycker om förändringar, vill att det ska vara som det alltid varit, även om vi gnäller vi kommer av oss om det blir för positivt.
Jag minns ett uppvaknande när jag hade fått mitt första barn. Hon var gudomligt söt, näpen och hon åt flera gånger på natten och somnade om direkt . På dagarna hann jag knappt borsta tänderna eller duscha absolut inte laga mat till hennes pappa kom hem. Jag tyckte inte att det var jobbigt, jag njöt. Men det vågade jag knappt yppa i min föräldragrupp som fortsatte att träffas privat. Tonen var hjärtlig men det skulle klagas, gnällas på att det var jobbigt. Han skriker hela nätterna, det var liksom coolare om man tyckte att det var jobbigt.
Jag minns att jag försökte göra min stämma hörd och säga vad jag tyckte. Jag tycker inte att det är jobbigt, jag tycker att det går jättebra sa jag lite försiktigt (jag var inte lika styv i korken då :)). De positiva kommentarerna föll liksom som en fura i den energin som höll upp gnället. Jag bestämde mig för att inte hänga på gnället och det har jag fortsatt med. Ibland lyckas jag inte och har jag nog gnällt på jobbet, fallit in i gnället liksom. Man blir liksom en i gänget då. Men oftast har jag försökt att se verkligheten, såhär är det nu, se hur man kan lösa situationen eller om inte släppa taget och sluta gnälla.
Barn vaknar, de behöver dig, de behöver äta flera gånger per natt, de behöver närhet, trygghet och de ger tusenfalt tillbaka. Småbarnsperioden är en del av livet – det är skapat så och vi försöker och vill helst få det annorlunda än det är. Se det inte som ett problem se det som situationer att hantera eller lösa, eller varför inte se det som en del av livet.
maria♥