Tack till förlossningsrädslan

Jag har under de senaste tio åren mött förlossningsrädda i samtal varje vecka. Oroliga kvinnor och några få män som vågat öppna sig och visa sin sårbarhet och önskat stöd och hjälp att få gå igenom en förlossning utan rädsla.

Tack, jag vill verkligen säga tack av hela mitt hjärta. Utan er hade inte min kunskap fördjupats så som den gjort under dessa år.

Jag har verkligen förstått hur sinnet, tankar och känslor, påverkar kroppen under födandet. Vad jag mer har förstått att det finns så mycket mer att göra för kvinnor i födandet. Det satsas otroligt lite på att utveckla omvårdnaden, istället satsas det mycket mer på tekniken. Hållå!! Vi föder på samma sätt som i begynnelsen och vi behöver samma trygghet nu som då för att öppna upp kroppen. Samma trygghet och ännu mera guidning behöver kvinnor nu.

Jag menar inte att det är vårdens hela ansvar utan jag tycker verkligen att kvinnan själv behöver ta ansvar inför sitt födande. Men är den kvinnan omedveten och oförmögen till att förbereda sig då behöver hon extra stöd. Då är det väl vården som bör vara professionell. För förlossningen är en otroligt viktig händelse för de inblandade.

Jag kan förstå att det finns en oro inför att föda, och det ska finnas en oro, för oro gör att vi förbereder oss. Många kvinnor som fått svåra förlossningsupplevelser var inte förberedda på rätt sätt. Det räcker inte att läsa idag, vi behöver träna in det i kroppen. Förlossningsrädsla har alltid funnits, man kan dö, faktiskt! Det är en sanning. Kvinnor och barn dör fortfarande ute i världen när de föds och när de föder. Det händer även i Sverige. Men ännu fler kvinnor och barn åker bil varje dag trots att det är betydligt större risk att dö. Egentligen är ju hela livet ett riskprojekt. Man vet aldrig om morgondagen kommer, men det är inget vi går runt och tänker på som tur är.

Att guida dessa kvinnor och vägleda de genom gammal obearbetad smärta och sorg är många gånger lätt de de flesta är så motiverade. Många lär sig att den svåra känslan som varit nerpackad i kroppen är ofarlig precis som förlossningssmärtan, den bara känns läskig och obehaglig och det bästa sättet ar att på allvar  omfamna och möta dessa känslor.

Att efteråt få höra av dessa kvinnor att det var fantastiskt att föda barn, det var häftigt, jag är faktiskt stolt över mig själv, jag följde mitt barn väg ner genom min kropp, det var som natt och dag mellan först och andra förlossningen.

Att höra det är för mig det en gåva, jag känner mig lika tacksam varje gång jag hör de orden, för då vet jag att läkning skett. Den kvinna har släppt något hon burit på länge, en rädsla en osäkerhet oavsett om hon var först eller omföderska.

Om man inte vill föda så finns något bakom. Jag kan säkert få kommentarer om det , men en trygg kvinna föder sitt barn utan att tänka om hon ska eller inte ska föda om det är normalt för övrigt.

Tiden är inte inne för alla . För  vissa tar rädslan överhanden och  tiden att läka är inte nu utan kan vara senare i livet, just nu finns för mycket annat som ligger ”ovanpå” och istället är ett planerat snitt den bästa lösningen och de kvinnor har fått jättefina upplevelser av det. De kvinnorna har också gjort det de förmådde, alla är inte redo att ta itu med gammal obearbetad smärta.

Så vi som jobbar med detta får inte döma någon oavsett om vi ibland ser att vissa inte ens vill försöka men då bli man lite ledsen när man vet vilken läkning en bra förlossning kan vara. Det som vi absolut inte får göra det är att tvinga någon in  i en vaginal förlossning som absolut inte kan tänka sig det, eller inte lyssna på en kvinna som gått med på att börja i en vaginal förlossning men känner att hon inte kan fortsätta trots allt stöd man kunnat uppbringa till henne. De två grupperna får enligt min erfarenhet inga bra upplevelser och att få en bra upplevelse av att föda är det allra viktigaste, inte på det sätt vi föder.

Comments are closed.