Det är så jättemånga som googlar på latensfas, förvärkar, hur lång är latensfasen mm och många hamnar på Mecoras sida
Detta inlägg har jag lagt upp förut men nu är det så många nya gillare så jag läger upp det igen, lite omarbetat.
Latensfasen har kommit att bli den VIKTIGASTE FASEN för mig. Om du “utnyttjar” denna fas från dess allra första start så “växer” du in i förlossningsarbetet.
Jag hittar inget bättre ord än att du växer med smärtan. Smärtan kommer inte som en hammare på tummen utan oftast som en mild mensvärk som såsmåningom accelererar och intensifieras.
Genom att “omfamna” och då menar jag välkomna och säg ja till dessa första värkar i denna förberedande fas så jobbar du dig in i födandet på ett helt annat sätt än om du ignorerar, struntar i dessa “småvärkar”! Du stannar upp och tränar på att acceptera det som sker i stunden och andas och gör ingenting annat. Ditt fokus kan du rikta ner till ditt barn just under sammandragningen.
Du tränar nu på att VARA utan att GÖRA något, precis så som du ska vara under förlossningen. Kroppen vill att du bara ÄR så sköter den resten.
Ett ord till barnmorskor som träffar er när ni redan efter två dygns latensfas är helt slut och vill redan nu ge upp: Snälla barnmorskor, sluta att säga att det inte händer något, inget resultat, de gör ingen nytta, bara pinvärkar, öppet noll centimeter etc.
Säg istället att vad bra, att din kropp har börjat och mjuka upp och förbereda sig för den aktiva öppningsfasen. Livmodertappen känns mjukare, lite kortare, använd bara positiva ord här som förstärker.
Föräldrar vill ha bekräftelse på att värkarna gör nytta annars är det lätt att tappa hoppet redan i denna fas. För det gör ont redan här! Samt ge verktyg (andning, avspänning, acceptans, förståelse för processen mm) till att hantera denna viktiga fas.
Nu till ett telefonsamtal som lärde mig att telefonkurs fungerar fantastiskt. Det ringde en kvinna till förlossningen som berättade med förtvivlad röst att hon hade det så jobbigt med smärtan nu.
Hon hade varit på kontroll dagen innan med samma smärtsamma
värkar och då hade livmodern inte börjat öppna sig.
Värkarna stannade av senare på kvällen och nu hade det
börjat om igen.
Jag frågar henne: ”Vad gör du när värkarna kommer?”
”Jag andas och så slappnar jag av”, säger kvinnan.
”Jättebra”, svarar jag. ”Vad tänker du när värkarna
kommer?”
”Jag tänker att jag inte vill ha det så här”, säger kvinnan
med förtvivlad röst.
”Okej”, säger jag (med ödmjuk röst), ”men nu är det så här att
det gör ont, smärtan är helt ofarlig, den ska vara där,
se om du kan acceptera det.
När nästa värk kommer provar du att rikta
andningen och ditt fokus rakt in i smärtan, ner i kroppen.
”Nu kommer det en värk!”
”Bra, då guidar jag dig. Sätt dig gärna ner. Andas in som
vanligt och ut länge ända ner i kroppen, BRA! Andas in
och släpp ner kroppen tungt på utandning, BRA! Ända ner
i rumpan. Smärtan ska vara där. Fokus inåt nedåt!
Så tar värken slut och spontant säger hon med hoppfull röst:
”Det kändes mycket bättre.”
Vi avslutar samtalet. Efter tre timmar kommer hon in till förlossningen
och har kommit till slutet på sitt öppningsskede
och föder efter några timmar.
Ni kvinnor som kommer in och säger gör något, jag kan inte ha det såhär ni behöver omvårdnad, kärlek och en trygg röst som visar och guidar inåt i sin kropp i sina 
värkar. Det är både enkelt och ibland svårt – men det går!
BE OM HJÄLP!! BE OM STÖD! BE OM BERÖRING! BE OM ATT NÅGON ANDAS MED DIG!
Lycka till
maria♥
PS: Planerar för mer telefoncoaching, hör av dig om du behöver stöd.